I minnet ni finns...Kenneln är belägen i Kramfors. Hit flyttade jag 24 år gammal sommaren 2006 efter att ha växt upp i Lycksele i Västerbotten. Familjen består av mig (Jenny), och min sambo Fredrik samt våra fem små underverk. Karla, Alfred, Julius, Simone och John.
Vi bor i en sekelskiftes villa som vi försöker fixa till lite eftersom i en gammal och trevlig anda. Målet med uppfödningen är att hitta sunda, friska, stabila och trevliga hundar. Som ska fungera så väl till sällskap som till utställning. Det här är en liten kennel och valpkullarna är noga genomtänkta. Gården är inhägnad och hundarna har möjlighet att röra på sig fritt, såväl på sommaren som på vintern, och skogen ligger alldeles bakom knuten. |
Många djur har det blivit med åren, allt från kaniner, chinchillor, råttor, möss, akvarium, hästar, samt hamstrar. Råttor och möss är dock det som jag fastnade mest för och började avla lite smått på under ca 10 års tid.
Som liten gjorde jag väl precis som så många andra som inte själv har hund, jag rastade andras hundar. Men riktigt hundbiten det blev jag inte förr än vi skaffade en egen (australisk terrier hane). Då hade jag hunnit bli tonåring. Och när jag sen så småningom flyttade hemifrån och själv kunde bestämma lite över mina egna val, så fann jag "henne" min allra vackraste. Min andra hälft! Det hela började 2001 när jag köpte min första egna riktiga hund, en Chinese Crested tik som hette Amelions Dragonfly. Fast jag kallade henne Parma. Hon kom sen att betyta så otroligt mycket för mig, helt enkelt allt! Sen kom också Diki in i mitt liv, en blandras tik som va väldigt speciell hon också.. dessa två hundar stannade hos mig i många år. Vi gjorde allt tänkbart tillsammans och jag började redan 2001 när Parma flyttade in med mina avelstankar. Men Parma visade sig lida av epelepsi och så även en kullsyster till henne och jag bestämde mig då att enbart ha henne till sällskap. Diki fick jag en kull efter, den innehöll en hanvalp. Och efter att ha sålt honom och köpt mig en liten puff tik istället vid namn Xodix Brave Ihleena "Keja" så trodde jag att här jag min stamtik. Äntligen va det dags och min längtan efter att få starta en kennel va på topp. Men det blev inte som jag hade tänkt det. Jag blev gravid hösten -08 och mina föräldrar köpte av mig henne. Det fick räcka med mina två gamla damer här hemma då. Ännu en gång så fick jag lägga ner mina avelsplaner. Det gjorde ont vill jag lova! Men vad gör väl det, nu finns här fem (snart sex) små "männskovalpar" istället. Och vart hade jag varit utan alla mina barn. Avelskarriären fick vänta lite och det blev ju kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig, men ni har alla betytt så otroligt mycket för oss alla och ni är djupt saknade.. |